The owls go!

Ja, herreje så bra Architecture In Helsinki var igår! Men låt mig ta det hela från början...

Först träffade jag Sandra på stan efter jobbet, och efter att ha intagit en falafel med henne så gick vi bort till hennes buss, som skulle gå halv sex. När vi satt där och väntade kom Marie förbi, och vi gick sedan till Nautilus, där vi skulle möta pappa för att få låna bilen. Vid 18-tiden var vi på väg norrut, och knappt 90 minuter senare parkerade vi bakom Konserthuset i Göteborg. Precis när vi kommit in och hängt av oss jackorna hörde vi att det började inne i konsertlokalen, så vi gick in till våra platser, som var väldigt bra placerade. Först ut på scenen var en kille från Australien som heter Bob Evans (eller något liknande), som lät som sin namne Dylan, ungefär, fast utan den nasala rösten. Det var hyggligt, men blev lite trist till slut. Däremot skulle det andra förbandet, Love Is All från Göteborg, visa sig vara riktigt bra. När jag såg dem senast, som förband till Aislers Set i Lund för två år sedan, var de ganska kassa, men de har ryckt upp sig rejält. Nu lät det mer postpunk, och hade det inte varit för sångerskan Josefines lite gnälliga röst hade det varit ännu bättre.

Efter en kortare paus, då jag gick ut i foajén och köpte två ex av singeln "Maybe you can own me" som såldes där, gick så Architecture In Helsinki på scenen, och började med en rejäl hitkavalkad: först "It'5" från senaste skivan och direkt därpå "The owls go" från första. Så himla bra! Resten av spelningen fortsatte i samma anda, och jag kom på mig själv med att sitta med ett brett leende på läpparna genom hela konserten. De rusade runt som tokar på scenen, bytte instrument med varann hejvilt och såg ut att ha fantastiskt roligt. Och alla var sjukt duktiga! De sa något om att komma tillbaka till sommaren, och jag kan bara hålla tummarna. Det enda smolket i gårdagskvällens bägare var att Sandra inte var där...

Nu ska jag jobba vidare. Bilder från spelningen kanske kommer sen också...

Peach out!